Värme och ett larmande oväsen slår emot oss när chauffören öppnar fönstret på minibussen som vi sitter i. Det går i 100 kilometer i timmen på båda sidor av mittremsan på motorvägen från Phnom Penh International Airport in till huvudstaden. En rad motorcyklister ser ingen mening med att byta vägbana utan kör rakt emot oss i fel färdriktning. En något nervös grupp norrmän kontrollerar att säkerhetsbältena sitter fast ordentligt. We’re not in Kansas anymore.
Vi är tillbaka till 2015, i Kambodjas huvudstad Phnom Penh. En vacker stad med leende människor och ett mycket behagligt klimat. I lobbyn på hotellet vi bor på möter vi Lucia, representant för Unicef Cambodia. Bredvid stadskartan och översikterna över restauranger och sevärdheter på receptionsdisken ligger flygblad som uppmanar turister att meddela om de under resan ser något som tyder på sexuellt utnyttjande av barn. Kambodja har dessvärre en tråkig statistik i ämnet, berättar Lucia. Ett av tjugo barn utsätts för sexuellt utnyttjande. Femtio procent av alla barn utsätts för andra typer av övergrepp, som våld.
Lucia berättar att den strukturella orsaken till att landet är utgångspunkt för människohandel med barn är fattigdom. Många familjer sliter hårt för att få det att gå ihop och marknaden för handel med barn är stor. Köparna placerar barnen på gatan och turisterna, speciellt vi från väst, ger dem stora summor. Pengarna går från våra händer, via barnen, rakt ned i fickan på dem som står bakom och som har intresse i att barnen hålls undernärda och sjuka, för då ger vi mer pengar. Det största problemet är ändå alla barnhemmen, säger Lucia. Tystnad. Vi ser förvirrat på henne och på varandra. Sa hon barnhem? Ja. Och vår förvirring, vår oförmåga att förstå, är en stor del av problemet.
Barnhemsturism är nämligen big business i Kambodja. Många hotell erbjuder arrangerade turer till barnhem för de turister som vill ha en extra dimension på resan, utöver det historiska besöket till Angkor Wat och Dödens fält. Vi vill också bidra till att förbättra situationen för fattiga barn medan vi är på resa. I och för sig är det ju inget fel i det. Men det är en björntjänst. En björntjänst som får katastrofala följder.
Under de senaste tio åren har antalet barnhem och barnhemsbarn fullkomligt exploderat i Kambodja. Men 9 av 10 barn är egentligen inte hemlösa utan har en familj. Familjerna är förvisso ofta mycket fattiga och väljer att sälja barnet till ett barnhem, antingen för att de tror att det är det bästa för barnet eller för att de helt enkelt behöver pengarna. Men Unicef mycket tydliga i sin uppfattning: Trots dålig ekonomi och sviktande omdöme är barnens chanser att växa upp väsentligt mycket bättre om de lever ihop med en familjemedlem.
Nästa vecka kommer fortsättningen på den här historien.
Hälsningar Bjørn Arild
